Det var från den äldre nordiska mytologin som Tolkien sannolikt hämtade inspirationen till sina alver.
I de gamla nordiska berättelserna namnges inte alverna, inte heller upenbarar de sig någonsin ensamma utan de är alltid tillsammans i grupp. Den information som finns att hitta om dem är vag men dock vet man att de delades in i två grupper; Ljusalver och mörkalver, också benämnda  svartalver. I Eddan kan man läsa om ljusalverna som nästan gudomliga varelser. Mörkalverna påminde mer om smutsiga dvärgar där de bodde under jorden.

Efter vikingatiden tycks alverna på något sätt ha förvandlats till vättar i de sagor om naturväsen som berättades och ordet alv försvann helt ur bruk för att sedan komma tillbaka i modern tid.

Ofta beskrivs de ursprungliga alverna som mycket vackra väsen, fulla av visdom och skönhet. De besitter en nobel, förfinad personlighet. Eller ja, åtminstone ljusalverna. Med mörkalverna kan det vara annorlunda. Alver lever i regel mycket länge, långt längre än människorna.

På Island är ett stort antal människor ännu övertygade om att alverna lever ibland dem i stenar och under marken och man visar dem en stor respekt. De kallas där för Huldufolk, det glömda folket. En undersökning från 2007 har visat att så många som 54% av islands invånare tror på eller åtminstone anser tanken vara möjlig att alver och andra naturväsen existerar.

Även i dansk folktro förekommer alverna och där kallas de elverfolk.