Igår skrev jag om huldran, eller skogsrået som hon också kallas. Ikväll har turen kommit till ett manligt naturväsen, näcken som spelar sin fiol i vattendragen och som förr så ofta fick skulden när någon gick ner sig i ån och drunknade.

Inte bara i åar och större bäckar sägs man kunna möta näcken utan även i sjöar och tjärnar i skogen. Även detta naturväsen har flera namn. I bland annat Skåne går han under namnet bäckamannen och också där spelar han trolskt på sin fiol i syfte att dränka människor i vattnet. I södra Sverige trodde man också förr på bäckahästen som även den lockade ner framförallt barn i vattnet. Barnen red på hästen och för varje barn som satte sig på hans rygg blev han allt längre tills han till sist kastade sig i vattnet så att alla barnen drunknade.

Det sades att man kunde skydda sig mot näcken genom att man innan man klev i vattnet kastade i en sten. För att det skulle fungera fick inget plumsande ljud höras och det fick inte skvätta om stenen man kastade.

Även om vi idag föreställer oss näcken som en ung vacker man så var han i den gamla folktron ofta något helt annat. Han utmålades ofta som en grön ful gubbe som satt där på en sten med sin fiol. Ofta var även håret grönt och långt och likaså skägget och han var ibland klädd i grå kläder och en röd mössa.

Näcken har sannolikt fått sitt namn efter germanskans nykr som betyder att bada eller att tvätta och de äldsta historierna om honom finner vi så långt tillbaka som i fornnordisk tid. Även om vi idag lever i ett samhälle där folksägnerna ofta spelat ut sin roll så var naturväsen ett sätt för den äldre tidens människor att förstå och förklara det som skedde i livet. Vet du, jag tror att vi ännu mår bra av att tro på de magiska sagorna.