Jag hade egentligen tänkt påbörja min serie om gudar och gudinnor idag men vi fortsätter resan genom nordisk folktro. En sådan följetong är nämligen inte komplett om jag inte presenterat mylingen för er. Ordet myling kommer från fornnordiskans myrda eller myrding som betyder mörda och de allra första nedteckningarna av ordet hittas så långt tillbaka som 1647.
En myling trodde man var spöket av ett barn som lagts ut i skogen för att dö. Det här var en tid då aborter inte var tillåtna och då det var en stor skam för unga kvinnor att föda barn utanför äktenskapet. I desperation kände sig många tvingade att lägga ut sitt nyfödda barn i skogen och kanske hoppades de flesta att barnet skulle hittas av någon som tog hand om det. Självklart gick de flesta av dessa spädbarn döden till mötes och mammans liv blev nog för alltid kantat av ånger och sorg.
Man gömde sitt barn på myrar, i skogen, i stenrösen och på många andra platser och sägnen säger att mylingen, barnets själ som gick igen, genom sång kunde avslöja sin moders namn för att på så sätt få henne dömd för det brott hon hade begått. Det kunde också i despreation skrika efter ett eget namn, då barnet naturligtvis inte hade blivit döpt innan det lades ut för att dö. Dopet var på den tiden, trodde man, det som öppnade himlens dörrar för de döda människornas själar.
Ville man hjälpa en myling kunde man ge den ett namn, finna kroppen, eller snarare de benrester som eventuellt fanns kvar, och gräva ner den i vigd kyrkogårdsjord. Med ett namn och med en kristen begravning sades då mylingen äntligen få ro.
Ibland kunde en myling dyka upp på sin moders bröllop och där dansa henne till döds.